Partihistoria

Politiskt uppvaknande

De första partierna i Finland bildades under senare hälften av 1800-talet. Partiindelningen grundade sig på språk- och nationalitetsfrågor. Den första partigrupperingen på 1860-talet, Finska partiet, var ett utpräglat språkparti. Bland dess mest framträdande ledare märks professorn och senatorn Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen. Som motvikt mot Finska partiet bildades Svenska partiet på 1870 och 1880-talen. På 1880-talet verkade också ett kortlivat liberalt parti i Finland.

Vid sekelskiftet överskuggades språkfrågan så småningom av två andra stora problem, samhällsfrågan och relationen till Ryssland. Finska partiet splittrades upp i två falanger. Majoriteten av gammelfinnarna drev en undfallenhetspolitik medan de som stödde passivt motstånd anslöt sig till ungfinnarna och grundade ett konstitutionellt finsksinnat parti, Ungfinska partiet (NSP) 1902.

Arbetarna organiserar sig

Den finska arbetarrörelsen upplevde sitt första uppsving på 1880-talet under den s.k. wrightska tiden. På arbetarrörelsens möte 1899 grundades Finlands arbetarparti, som fyra år senare döptes om till Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Med sin omfattande organisation och sitt politiska program var det socialdemokratiska partiet landets första moderna partiorganisation.

Det första riksdagsvalet

Det proportionella valsystemet som ingick i vallagen för Storfurstendömet Finland från år 1906 tvingade i praktiken även de andra ideologiska grupperingarna att organisera sig.

År 1906 grundades Svenska Folkpartiet (SFP) som avsåg att samla hela den svenska befolkningen i Finland.

Då språkfrågan inte längre spelade en så framträdande roll inrättades Agrarförbundet 1906 för att driva småbrukarnas intressen. Till valet 1907 gick Agrarförbundet med två grupper, eftersom Santeri Alkio, som stod utanför partiet hade bildat Sydösterbottens ungfinska agrarförbund (Etelä-Pohjanmaan nuorsuomalainen maalaisliitto). År 1908 förenades partiprogrammen under namnet Agrarförbundet.

Det första riksdagsvalet som förrättades år 1907 stärkte för sin del den ovan nämnda partistrukturen: SDP fick 80 mandat, Finska partiet 59 mandat, Ungfinska partiet 26 mandat, SFP 24 mandat och Agrarförbundet 9 mandat. Därtill fick gruppen Kristliga arbetare som lösgjorts sig från SDP före valet två mandat.

Självständighetsförklaring och politiskt brytningsskede

Till följd av inbördeskriget och kampen om styrelseskicket skedde betydande förändringar i partiernas struktur.

Agrarförbundet stödde tanken på en republik och SFP sällade sig till monarkisterna. De finska partierna föll sönder. Efter denna splittring bildade folkpartisterna tillsammans med republikanerna Nationella framstegspartiet år 1918, medan det gamla Finska partiet blev Nationella samlingspartiet (Saml.) samma år.

Upprorsrörelsens ledare, som flytt till Ryssland, bildade Finlands kommunistiska parti (FKP) i Moskva i augusti 1918. Målet i partiprogrammet var att upplösa det borgerliga statsmaskineriet och göra Finland till en sovjetstat. I Finland grundades för sin del år 1920 Finlands socialistiska arbetarparti . Regeringen lade ner partiet år 1023 och det måste fortsätta sin verksamhet via lokala valorganisationer. Kommunisternas offentliga verksamhet kvästes slutgiltigt i början av 1930-talet till följd av Lapporörelsen.

Den Fosterländska folkrörelsen (IKL), som grundats 1932 till följd av den inrikespolitiska jäsningen, deltog för första gången i riksdagsvalet 1933 i valförbund med Samlingspartiet.

Efterkrigstiden

Efter andra världskriget förändrades den politiska kartan. IKL upplöstes i enlighet med fredsavtalet 1944. Samma år registrerades kommunistiska partiet på nytt som en laglig rörelse. Oppositionen inom SDP inledde samarbete med kommunisterna och tillsammans bildade de 1944 Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF).

I riksdagsvalet år 1945 fick SDP 50 mandat, Agrarförbundet 49 mandat, DFFF 49 mandat, Samlingspartiet 28 mandat, SFP 14 mandat och Nationella framstegspartiet 9 mandat samt en gruppering under namnet Svenska vänstern ett mandat.

Samhällsstrukturen förändrades i snabb takt.Agrarförbundet antog 1962 ett nytt princip- och verksamhetsprogram och bytte namn till Centerpartiet (cent.). Partiet hade ambitionen att bli en allmän centerrörelse och bytte år1988 namn till Centern i Finland. Liberala folkpartiet (LFP), som hade bildats 1965 och var efterträdare till Nationella framstegspartiet sedermera Finlands folkparti, försökte också locka till sig centergrupperingar.

I FKP kulminerade meningsskiljaktigheterna i en öppen konflikt 1969 och partiet delades upp i majoritets- och minoritetskommunister. På 1980-talet följde man en harmoniseringslinje och 1990 slogs FKP och DFFF samman till ett nytt parti, Vänsterförbundet (vänst.).

Nya politiska aktörer

Understödet för Finlands landsbygdsparti (FLP), som 1959 brutit sig ut ur Agrarförbundet, ökade i överraskande takt och 1970 blev partiet under ledning av sin grundare Veikko Vennamo en röstmagnet. FLP splittrades dock ganska snart i två grupper för att slutligen upplösas i början av 1990-talet på grund av finansiella svårigheter. Partiet efterträddes av Sannfinländarna (Sannf) år 1995. Sannfinländarna har sedan år 2011 fått 38–46 riksdagsmandat i alla riksdagsval.

I valet 1970 kom ett nytt parti in i riksdagen, Finlands Kristliga Förbund, som år 2001 bytte namn till Kristdemokraterna i Finland (KD).

År 1988 registrerade sig den obundna ekologiska rörelsen som ett parti, Gröna förbundet (gröna). 
De grönas första riksdagsledamöter från åren 1983 och 1987 valdes in från gemensamma listor.


Stiftande av partilagen

Partilagen (10/1969) trädde i kraft den 1 februari 1969. Före det grundade sig partiernas rättsliga ställning enbart på den allmänna lagen om ideella föreningar.I partilagen föreskrevs det dock närmast om registrering av partiernas centralorganisationer i partiregistret och om partistöd. Föreningslagen förblev även efter att partilagen stiftades tillämplig på alla partiorganisationer.

Enligt 1 § i partilagen avses med parti en registrerad förening som är införd i justitieministeriets partiregister. Sedan partilagen trädde i kraft har 52 partier tills vidare införts i partiregistret.